Jag är bra. Jag är så jävla bra. Så stolt över mig själv. För att jag vågat, för att jag tagit ett steg i rätt riktning, för att min vilja kommer att vinna över rädslorna. Världen ska fan få se att jag kan, jag ska visa den. Jag ska vinna och jag ska kliva över honom sen när han ligger ner. Han kommer att dra mig i benen, be om nåd, men jag kommer bara att skaka av mig honom. Som han gjort med mig. Sparkat mig som en klängig katt som behövt kel och i stället fått en sko i ansiktet.
Nu är det min tur och jag vägrar ge mig. Jag tror på mig själv. Som människa, som kvinna med en framtid. På egna ben. Starka ben, utan varken stavar eller kryckor.
Blod kanske rinner från mina sår men det kommer att torka, läka, bli en skorpa och ramla bort. Det kanske gör ont att gå, men jag måste. Jag vet att jag kommer att orka. Och till slut kommer det inte att göra ont längre, därför att jag har vant mig vid smärtan. Du kan slå mig, sparka mig, men jag kommer inte att känna det längre. Det är bara färger. Blått, lila, rött. Men du når inte mitt inre. Insidan kan du aldrig mer göra illa.
Du betyder ingenting för mig längre. Jag tycker faktiskt synd om dig. Du är mer trasig än vad jag är.
Och vet du, den största skillnaden är att jag håller på att läka ihop, men det gör inte du. Därför att dina sår sitter på insidan och du har sålt dig till demonerna, medan jag fortfarande slåss mot dem i stället.
I stunder vill jag slå tillbaka, också sparka dig tills du blöder, men jag väljer i stället att gå ifrån dig. Det är inte min lott att ta emot mer skit. Jag tycker synd om dig och hoppas för din skull att du hittar tillbaka till dig själv någon dag, att du hittar ett sätt att läka på. Om det inte redan är för sent.
Adjö Andrei.
För alltid.
Nu går jag och kommer inte tillbaka. Jag springer. På haltande ben. Och vänder mig inte om. Det är min tid nu. Det är mitt år i år. Och jag ska fan i helvete göra det till en väg upp. Upp och bort från det skitliv du har gett mig.
Så dra åt jävla helvete, ditt as och om du väljer att göra fler illa, hoppas jag att din själ förblöder.
Du betyder ingenting för mig längre. Jag tycker faktiskt synd om dig. Du är mer trasig än vad jag är.
Och vet du, den största skillnaden är att jag håller på att läka ihop, men det gör inte du. Därför att dina sår sitter på insidan och du har sålt dig till demonerna, medan jag fortfarande slåss mot dem i stället.
I stunder vill jag slå tillbaka, också sparka dig tills du blöder, men jag väljer i stället att gå ifrån dig. Det är inte min lott att ta emot mer skit. Jag tycker synd om dig och hoppas för din skull att du hittar tillbaka till dig själv någon dag, att du hittar ett sätt att läka på. Om det inte redan är för sent.
Adjö Andrei.
För alltid.
Nu går jag och kommer inte tillbaka. Jag springer. På haltande ben. Och vänder mig inte om. Det är min tid nu. Det är mitt år i år. Och jag ska fan i helvete göra det till en väg upp. Upp och bort från det skitliv du har gett mig.
Så dra åt jävla helvete, ditt as och om du väljer att göra fler illa, hoppas jag att din själ förblöder.