Han sa att han inte skulle äta upp mig, han skulle ta hand om mig. Han sa att jag var hans ögonsten. Han sa att jag var fin. Jag trodde honom. Men han knöt fast mig. Höken höll sig lugn då. Blundade. Men mina vingar blev trasigare och trasigare och snart kunde jag inte flyga. Han somnade. Då slet jag mig loss. Utanför bländades jag av solen och visste inte åt vilket håll jag skulle ta vägen. Jag hade flugit ut. Till de andra fjärilarna. Och småfåglarna. På fältet. Fri. Som en fjäril ska vara.
